Presentation

Din utstrålning

Stresshantering


Mobbing - kränkning


Bantning

Svartsjuka

Bli en stark ledare

Martin tänker så här

Privata konsultationer


Seminarium hemma hos dig

Öppna seminarier

Helg - kvällskurser

Kursanmälan och tider

Ny kursgård

Bildspel kursgård

Vägbeskrivning


Övernattning vid kurser

Tidningsartiklar

Spontana kommentarer

Brev till Martin

Dikter

Ljuset i tunneln

Miraklet

Vetenskaplig forskning

Kontakt

Hem


 

 

Brev till Martin

Får många lite längre tackbrev som jag tycker är lite för långa för att läggas in på spontana kommentarer.
Väljer därför att lägga in dessa på denna separata länk till allmänbeskådan.
Detta i samråd med brevskrvaren.

Mottager tacksamt dessa!



Vad går du på?

Det känns så härligt. Nu har den här glädjen varat i tre veckor och för varje gång jag känner en så här underbar känsla i kroppen varar den längre och längre. Tänk tre veckor utan oro och nedstämdhet, bara en massa glädje. Jag smuttar på mitt nybryggda kaffe och slår mig ner vid skrivbordet. Det ligger massor av arbete och väntar och det känns kul att ta tag i det. Allt flyter på så bra nu för tiden och det känns som om jag skulle kunna klara vad som helst.

Min kollega Marie sitter på sitt rum med dörren stängd men smattret från räknemaskinen hörs ända in till mig. Marie och jag kommer alltid först till kontoret. Vi tycker båda att det är skönt att få jobba lite utan att bli avbrutna av telefonen som drar igång vid åtta tiden. Jag arbetar som kontorets hjälpreda och växeltelefonist, Marie arbetar på marknadsavdelningen och har hela Europa som arbetsplats. Hon är tio år yngre än mig, är en kvinna i karriären och en mycket omtyckt kollega. Privat umgås vi inte men på jobbet är vi som bästa vänner. Våra rum ligger mitt emot varandra och eftersom jag hjälper henne en hel del med diverse enklare arbete så har vi mycket med varandra att göra. På morgonen innan resten av våra kolleger kommer inramlande för vi livliga diskussioner sittande på var sitt rum med bara en tom korridor som skiljer oss åt. Ibland när arbetet tillåter så sitter vi sida vid sida på något av våra rum och jobbar tillsammans. Men nu är det något som hänt. Den sista tiden har inte varit sig lik och nu har Marie i flera dagar stängt dörren om sig så fort hon kommit till kontoret och öppnat den först vid nio snåret. Jag har låtit henne vara i tron att hon haft en dålig dag men nu är jag övertygad om att något är fel. Utan att knacka öppnar jag dörren till hennes rum och slår mig ner på besöksstolen med min halvdruckna kaffekopp i handen. Smattret från räknemaskinen avstannar och Marie ser mycket irriterad ut över avbrottet. Jag frågar vad det är som hänt och Marie skruvar på sig lite utan att svara. Jag frågar igen och får en hård blick från henne.

- Vill du veta sanningen, säger hon med skarp röst och blänger på mig.

Gud i himmelen tänker jag, vad har jag gjort? Modet sviker mig och jag känner att jag kryper ihop i stolen. Med lite darr på rösten så säger jag att det är klart att jag vill fast innerst inne är jag inte lika säker längre.

- Eva, jag tycker det är förbaskat jobbigt att du är så sprudlande glad klockan sju på morgonen.

Jag känner att jag tappar hakan och när jag hämtat mig lite så har jag lust att vråla av skratt men med tanke på Maries hårda blick så samlar jag mig men får inte fram ett ord.

- Det går inte att prata med dig längre. Vad man än säger så svarar du med att det fixar sig, det löser jag, det är kul att ha mycket att göra och du är så förbannat positiv. Det är i och för sig kul att du är glad men måste du ta i så mycket redan sju på morgonen?

- Så du menar att det var bättre när jag var stressad och irriterad och trött på jobbet frågar jag med stora ögon.

- Nja, det vet jag inte men du är inte dig lik. Vet du Eva att vi har pratat om dig här på kontoret och vi undrar vad du går på? VAD GÅR DU PÅ?!

Jag blev genast så trött, så vansinnigt trött att jag utan att svara sakta reste mig och gick in på mitt rum, stängde dörren om mig och sjönk ner i stolen.

Dom undrar vad jag går på tänker jag och suckar djupt. Det kan inte ha undgått någon på kontoret att jag sedan ett halvår tillbaks går på personlig utveckling hos Martin Wentzel. Jag är så glad över min utveckling att jag gärna pratar om detta för alla som verkar intresserade. Jag vill sprida lyckan över att kunna växa som människa till så många som möjligt och de flesta här på jobbet är faktiskt mycket intresserade. Många har gått in på Martins hemsida för dom är nyfikna på vad personlig utveckling är, ingen har ju kunnat missa att jag blivit lugnare, gladare och spontanare! Utan att ta i så vill jag mena att jag bara har blivit positivt bemött men nu kommer detta utspel från Marie, min bästis på jobbet!

Längre hinner jag inte i tankarna förrän en ångestfylld Marie sticker in huvudet.

- Blev du sur?

- Nej, inte alls bara så vansinnigt trött svarade jag.

- Förlåt Eva, jag vet att det är din personliga utveckling som gör dig så glad och harmonisk, men det hade varit så mycket lättare om du var glad över en lottovinst eller för att du var nyförälskad eller något.

- Varför skulle det vara lättare? Jag fattar inte.

- Det kostar inget att bli nykär men det kostar att gå på personlig utveckling och det är flera med mig som inte har råd med det.

- Marie, det har med prioriteringar att göra. Du klagar ständigt över dålig ekonomi men handlar kläder för tusentals kronor varje månad. Ingen skulle märka om du inte köpte ett plagg på ett helt år, så mycket som du har i gardroben. Kom inte och säg att du inte har råd.

- Du vet att jag tycker det är viktigt att vårda sitt utseende och att vara välklädd. Du vet att fräscha kläder betyder allt för mig.

- Hör du inte hur galet du pratar? Vad är det du lär dina barn? Du lär dem att det är helt okey med en trasig själ bara utseendet är perfekt. Erkänn i stället för dig själv att du är rädd, livrädd för att naken utan märkeskläder möta dina inre demoner. Du vågar inte se dig själv och jobba med dina problem utan försöker desperat köpa dig glädje och harmoni. Nu gör det ont i dig att se mig växa och börja leva. Det är tråkigt att du inte mår bra men det är bara du själv som kan göra något åt det. Fortsätt att sitta ensam med stängd dörr och om du tror att du hämnas genom att stänga ut mig ur gemenskapen så tror du fel. Du stänger ute dig själv. Jag vet att du stänger om dig enbart för att dölja din egen rädsla.

Utan ett ord gick Marie och jag blev lämnad ensam med mina tankar. Jag ryser. Jag har bara påbörjat min personliga utveckling men har redan förändrats så mycket att mina kollegor är avundsjuka på mig. Marie som jag har avundats så vansinnigt mycket är nu avundsjuk på mig, kontorets lilla hjälpreda. Jag ler, jag känner att jag växer och jag känner mig trygg och glad i mig själv. Jag förstår att jag kommer förlora en del vänner på vägen till mitt mål men förstår också att det är oundvikligt då det finns människor som inte kan hantera andras lycka. Jag känner en värme i hela kroppen och är glad och tacksam att jag är jag.

Eva A. Okt. - 2009


För exakt ett år sedan bad jag till universum om att jag skulle få bli en annan kvinna. En kvinna som inte bar på så mycket oro, självförakt och komplex. Jag var mycket bestämd i min bön till universum och satte ett datum på när jag skulle bli lycklig och harmonisk. Jag vill vara lugn och glad till nästa sommar sa jag till universum och jag tyckte inte det var för mycket begärt när jag nu har kämpat med min ångest i 40 år.

Nu är tiden inne, det är ”nästa sommar” och ingenting är sig längre likt.


Nu vet jag att universum hört min bön och att det inte var slumpen som förde mig till dig. Jag kommer aldrig tro på slumpen mer utan vet att det är en mening med allt som händer. Det var en mening med att våra vägar korsades i julas och jag är mycket riktigt en lyckligare kvinna i dag. Jag mår dock inte fullt så bra som jag önskade men det gör ingenting alls. Du har lovat mig att jag skall bli fri från mina demoner och jag litar på dig. Du har med din kunskap redan gjort underverk med min ångestfyllda själ och jag bara njuter av allt nytt du lärt mig.


Det känns som om jag lär mig något nytt om mig själv varje dag. Ju mer jag lär mig ju mer längtar jag till vårt nästa möte så jag får berätta allt för dig. När vi väl träffas så ler du åt min iver och säger till mig, snällt men bestämt, att det är bra att jag har mycket att berätta men det underlättar om jag andas också. Jag tänker att du omöjligt kan förstå hur vansinnigt glad jag är över min utveckling och andas, det kan jag göra på vägen hem.


Nu är det ju inte bara kul att växa som människa. Det är tungt att behöva blotta sina rädslor och svagheter inför någon annan men jag har fått ett stort förtroende för dig och numer känns det som om vi kan prata om vad som helst. Du dömer inte utan förklarar väldigt lättbegripligt om varför jag hamnar i vissa situationer. Men det är också tungt, det är tungt att inse att det inte är omgivningens fel att jag mår dåligt utan mitt eget. Det är inte omgivningens fel att den behandlar mig illa utan för att jag behandlar mig själv som skräp. Jag har i alla år sett ner på mig själv och förringat mitt egenvärde. Nu har du lärt mig att jag måste börja respektera mig själv om jag ska kunna få respekt från andra. Det är dags att börja säga ifrån när något känns fel istället för att snällt tiga och lida. Jag förstår nu att jag sviker mig själv när jag inte följer min känsla, jag förstår att jag sätter en kniv i ryggen på mig själv när jag låter någon håna mig och jag förstår att jag måste ta tag i detta nu.


Ja Martin, det har varit mycket gråt när vi har träffats men också goda skratt. Jag vet att gråten kommer att avta och skratten kommer att öka. Det är så härligt att träffa dig för du får mig att känna mig som en prinsessa. Jag har aldrig känt mig så lugn med någon som med dig. Har heller aldrig känt mig så intressant, vacker, trygg och värdefull med andra människor. Det tog några gånger innan jag förstod att det är just den här känslan av harmoni som du vill skapa i dina klienter. När jag har växt färdigt kommer jag känna mig som en prinsessa även i andra sammanhang och inte bara i mötet med dig. Det är i dagsläget lite svårt att förstå men jag vet att inom en snar framtid så blir det så. Våra bokade möten kommer att ta slut men jag hoppas att jag för alltid får vara din vän.


Annika S.


090717

När jag klär mig i min brandgula klänning

Jag har sett en klänning så underbart vacker. Tyget är mjukt och lätt och ligger följsamt mot kroppen. Färgerna är helt enastående, mönstret är brokigt med ränder härs och tvärs. Den brandgula färgen dominerar men det är mycket blått, rött, gult, grönt, lila och lite, lite vitt. Klänningen är skuren på ett för mig enastående vackert sätt. Den framhäver en kvinnas alla former och får bäraren att bli så vacker, så vacker.


Nå ja, nu har jag ju själv inte provat klänningen utan sett den hängande på en provdocka i en butik inte så långt ifrån den stora gågatan i min hemstad. Jag bara står och njuter och drömmer om ett annat liv, ett liv där jag skulle kunna bära denna underbara kreation.


Jag är en grå liten anspråkslös människa som aldrig vågat ha så mycket färg och framför allt aldrig vågat utmärka mig på något sätt. Där för är jag själv förvånad att jag har fäst mig så vansinnigt mycket i klänningen att jag tänker på den varje dag. Jag drömmer om färgerna, jag känner tygets mjukhet mot min kropp och suger i mig den glädje som mönstret ger mig.


En dag tar jag modet till mig och visar upp klänningen för en mycket god vän. Hon står utanför skyltfönstret och tittar länge, länge och säger till sist att hon inte kan förstå hur någon människa på jorden över huvud taget kan tillverka ett så fasansfullt tyg och sy en så gräslig klänning och tro att någon skulle betala för att få bära den. Jag kände att livsandarna lämnade mig och ville bara skrika rakt ut att nu gör du intrång på mitt liv. Du sårar mig, du hånar mig, och du visar mig ingen respekt. Naturligtvis så säger jag inget utan bara klämmer fram ett litet, jasså, tycker du det.


Djupt bedrövad och faktiskt förtvivlad söker jag tröst hos andra vänner. Någon måste ju förstå vad jag känner och någon måste ju känna samma glädje som jag över att det finns något så vackert. Men nej, ingen visar det minsta engagemang och alla tycker att jag blivit smått galen. Eftersom jag inte utan vänners uppmuntran vågar köpa mitt favoritplagg börjar jag fundera på att det kanske är bäst att jag fortsätter som vanligt och förblir grå.


En dag träffar jag en ny vän. En vän som jag kommer att känna förtroende och respekt för.

En vän som är ärlig och rättfram. I desperation tar jag med honom till affären för att få ett sista utlåtande. Han tittar på klänningen och sedan på mig och säger: - Du skall veta att du är vacker som du är, att du är unik och att du klär i allt du tar på dig bara för att du är den du är, men visst tycker jag att klänningen är oerhört vacker.


Jag känner en sådan enorm lycka och självförtroendet växer så jag har lust att skrika rakt ut.

Jag nästan dansar in i affären och flyger ut ur den samma med min underbara kreation i en söt liten kasse och lämnar en småleende kassörska bakom mig. En kassörska som har blivit van att se mig tråna utanför sitt fönster.


Rusar hem och ställer mig framför spegeln. Tänk vad vacker jag är. Färgerna får mig att växa, formen på klänningen får mig att känna mig kvinnlig och det mjuka tyget ger mig lugn. Med nytt självförtroende ger jag mig ut i världen. Jag går på gågatan upp och ner och bara strålar av lycka. Människor vänder sig efter mig och ger mig komplimanger och jag kan bara inte tro att det är sant.


Plötsligt möter jag vännen som förkastade min klänning och medan jag strålar som en sol mot henne så mumlar hon bara fram ett, jasså, du köpte den ändå. Vi hade inte något mer att säga varandra så vi gick vidare på var sitt håll. Jag kände mig inte ledsen för det utan förstod att vi höll på att växa ifrån varandra. Med min nyvunna styrka kände jag att det är dags att se sig om efter nya vänner. Jag vill umgås med människor som är positiva, glada och som kan glädjas åt andras framgång. I ett lyckorus fortsatte jag gågatan ner…


Ett lyckligt slut på en söt liten saga. Nja, nu är det ju inte helt sant. För min del är inte sagan riktigt slut än. Kampen om den vackra klänningen symboliserar kampen i mitt liv.


Min nyvunna vän har lärt mig att mitt gråa liv kan förändras till ett liv i glädje och färg. Så om man tänker i sagans termer så har jag köpt klänningen men inte lyckats få på mig den ännu. Jag är som ett barn som skall lära sig att klä sig själv. Det är svårt, mycket svårt men trägen vinner. Jag har en hel del demoner att arbeta med och det tar naturligtvis lite tid. Det har tagit mig 4 månader att våga köpa klänningen och nu håller jag på att lära mig vad som är bak och fram och upp och ner så att jag en dag kan få på den på rätt sätt.


Jag kämpar allt vad jag är värld för att få på mig den. Det är bara en stor röra och jag famlar i mörkret med klänningen virad runt mitt huvud. Armar och ben flyger runt i luften och jag hamnar på golvet hysteriskt skrikande. Jag lyckas få en arm fri och ringer min vän och bönar och ber om hjälp så att jag snabbt kan få på mig klänningen och växa som människa. Min vän stöttar mig och ger mig mod och förklarar att han kan ge mig verktyg att arbeta med, men att jobbet, det måste jag göra själv.


Mina vänner ser att något sker med mig men kan inte förstå vad. Personlig utveckling, vad är det? Vad håller du på med frågar dom titt som tätt. När jag förklarar att jag håller på att lära mig leva så skakar dom på huvudet och hånflinar lite lätt. Jag bryr mig inte för precis som i sagan förstår jag att jag växer och att vi kanske inte har så mycket att ge varandra längre.


Jag känner i hela min kropp att jag är på rätt väg. Den dagen jag kan klä mig i min underbara klänning kommer jag att ha växt, fått självförtroende och funnit lyckan. Jag kommer att kunna gå på gågatan och känna mig trygg och harmonisk. Människor kommer att lyssna på mig och ge mig den plats som jag behöver. Jag kommer att bli respekterad och omtyckt för att jag är den jag är. Det enda jag behöver göra är att lära mig att älska och respektera mig själv. Den dagen jag gör det fullt ut har jag fått på mig min brandgula klänning.

Annika S.